På ett av Melbournes många fik sitter fotografen Therés Stephansdotter Björk och njuter av en semesterkaffe tillsammans med pojkvännen. Plötsligt får hon syn på något som väcker hennes intresse. En kort man i kostym, med en stor fluffig hund i famnen, som sakta går genom en av stadens trånga gränder. Egentligen vill hon sträcka sig efter kameran, men eftersom de bara skulle ut och fika har hon lämnat den på hotellet.

– Då kände jag tusan jag missade bilden. Det är som att du kommer på en jättebra idé, en uppfinning, och du vill skriva ner den på en gång för annars försvinner den på något sätt. För mig är det samma med bilder. Jag vill fånga och föreviga ögonblicket, säger Therés Stephansdotter Björk.

Några veckor senare har somriga Australien ersatts av ett snötäckt Sverige. Det enda som avslöjar att hon nyligen har varit utomlands är håret i nyans solblekt orange. Här sitter vi nu på ett av Norrtäljes centrala caféer för att prata om vägen från Vettershaga till att bli en etablerad fotograf med världen som arbetsplats och artister som Slash, Opeth, Hammerfall, Kiss och Coldplay i portfolion.

– Jag kommer inte ens ihåg när jag började. Jag har jättedåligt minne och det kan vara därför jag fotar också, säger Therés Stephansdotter Björk.

Egentligen skulle man kunna säga att fotograferandet alltid har varit en del av henne, med tanke på att hon tillsammans med sin bror är fjärde generationen fotografer i familjen Björk. Det arvet föddes redan år 1908 när gammelfarfadern grundade Björks Foto och Radio i Stockholm.

– Det är så närvarande i livet och det har det alltid varit från pappas håll. Jag och min bror hade ju filmkameran som vår favoritleksak. Men jag tänkte inte alls på foto då för det var ju brorsans grej, berättar hon.

Hennes väg gick istället via uttryckssätt som teater och dans och bland annat sökte hon in till Teaterhögskolan i Stockholm.

– Jag har gjort mycket kreativt och teatern var väldigt rolig men det kändes ändå hela tiden som “ska jag vara här?”. Efteråt har jag känt att det var ju inte min grej, förklarar hon.

Under en skrivarutbildning i Eskilstuna, några år därefter, började kameran försiktigt att göra sig påmind och efter ytterligare studier flyttade Therés Stephansdotter Björk till Gävle. Där fick fotograferandet mer utrymme i hennes vardag tack vare extraknäck för både lokaltidningen samt en webbtidning.

– Det bara kändes rätt. Den där fallenheten som jag tidigare hade önskat att jag hade när jag skrev den hade jag i fotot, säger hon.

Trots den positiva känslan dröjde det ett tag innan hon vågade satsa fullt ut på fotografkortet. Hon beskriver att tankarna kring hur en borde leva som gift och med ett seriöst jobb var det som bidrog till rädslan för att ta steget. Det var först för sex år sedan när kärlekslivet brann ner till grunden som hon insåg att det bara fanns en väg att gå.

– Jag fick börja om från början och då kände jag “nu har jag ingenting som håller mig tillbaka”. Jag kunde satsa allt på en grej för jag kunde inte förlora mer, berättar hon.

Sedan dess har det gått rakt uppåt för Therés Stephansdotter Björk och numera lever hon som frilansande fotograf. Främst är det skivbolag och artister som anlitar henne för att fotografera under spelningar, backstage och på turnéer. Men att skapa sig ett namn i branschen har kostat henne både tid och energi.

– Jag har varit väldigt tjatig. Man måste jobba hårt och tro på sig själv. Det är ju bara så. Och ha lite tur någonstans och hitta någon som tror på en, säger hon medan hon bryter saffransbiscottin på mitten.

Att det skulle bli just artist- och konsertfotografi som skulle bli hennes specialitet var ingen självklarhet för hon brinner lika mycket för resefoto och det dokumentära. Samtidigt framhäver hon att det på sätt och vis är dokumentärt att porträttera en artist.

– Jag fotar inte artister utan jag fotar människor. Det är en viktig tanke att ha att inte lyfta fram ett ego eller den här personen som folk tror att de vet vem det är utan bara en person, säger Therés Stephansdotter Björk.

Inte heller när hon står framför scenen, i det så kallade diket, är artisterna i fokus. Utan för henne handlar det snarare om att fånga musiken på bild.

– Jag försöker fånga känslan som musiken ger folk. Det låter ju ostigt eller poetiskt. Men jag är konstnär så jag kan säga konstiga saker, säger hon med ironi i rösten.

Däremot är det inte bara glitter och glamour att fotografera stora stjärnor, och det kommer dagar då Therés Stephansdotter Björk tänker tanken att lägga kameran åt sidan.

– Jag har så höga krav på mig själv. Ibland tycker jag att det inte gick bra, att jag är sämst och så vill jag sluta. Men problemet är ju att jag inte kan sluta fota. Ser jag en bild då behöver jag ta den. Det är som ett fängelse fast det låter ju så tråkigt. Ett väldigt fint inrett fängelse då, säger hon.

Bild: Emelie Stenqvist

Plötsligt ringer det på mobilen och det är pappa Björk som undrar fall dottern är redo för att bli upphämtad. De närmaste dagarna ska hon nämligen varva ner hos föräldrarna i Vettershaga innan hon åker hem till Göteborg. Där har hon redan några nya jobb och spelningar inbokade.

– Jag är en rastlös själ. Jag kom hem igår men redan på planet funderade jag vart jag ska åka någonstans nu. För mig är det viktigt att resa och när jag reser då måste jag fota, säger hon innan hon slänger på sig den långa kappan och ger sig ut i snöyran.